Det här är det andra året nu som jag är med i Solsta Ck´s officiella Vättern Runda gäng. Vi har kört distans
och tränat lagtempo under våren och jag tycker att gruppen har kört väldigt bra och att lagtempot fungerat bra, till och med
bättre än förra året, ”träning ger färdighet”. Vi har jobbat med att få till en jämn och fin
lagtempokörning och nu i efterhand så förstår jag att vi kommit en bra bit på väg då detta tycks vara en
utmaning för varje större grupp. Vår Vättern grupp bestod i vintras av 24 personer och har sedan dess minskat en del av
diverse orsaker och sedan också ökat lite igen vilket var trevligt. Jag har framför allt varit ledare för det snabba gänget och
nu i efterhand hade även den lite långsammare gruppen också behövt en ledare på onsdagsträningarna som kunde
hållit ihop gänget lite mer, men det kanske går att fixa till ett annat år om vi kör igen. En svårighet är att
den här gruppen är svårare att samla och ha gemensam träning med. Hur som helst så var det ett mycket trevligt och
glatt gäng på 20 personer, varav 19 bodde i och kring huset, som styrde kosan mot Motala under fredagen och tog det välordnade
huset vid Vätterns strand i besittning.
Det fanns 16 sovplatser iordningställda i huset och utanför slogs tre tält upp för pôjkarna med lite mer hår på
bröstet ... och jag. Som brukligt är så tog vi oss ganska omgående ner till centrala Motala för att hämta ut
nummerlappar, fynda bland försäljarna, handla lite mat och de flesta tog sig också en pastamiddag. Jag hade fått äran
att hämta ut några extra nummerlappar till pôjkarna som skulle ansluta lite senare och fick på så sätt möjligheten
att få några extra gratisflaskor, åtta stycken vart det till slut och sex utav dessa stoppade jag innanför jackan, konstigt nog
blev jag inte stoppad när jag passerade kassan, det såg kanske alldeles för uppenbart ut :) Vi som inte åt ute tog oss sedan
ganska snart hem för att fixa i ordning kvällsmål, resa tält och fundera över morgondagens utmaning.
Lite senare på kvällen, när alla var samlade, tog vi en liten genomgång kring hur loppet skulle genomföras i morgon.
Vi pratade om att försöka hålla ihop, gick det för fort så skulle vi försöka söka upp varandra för
att höra efter hur vi skulle göra. Vi skulle låta andra vara med men körde dom för ojämnt så skulle vi
släppa iväg dom precis som vi tränat lite på. I Jönköping skulle vi försöka att ta oss långt fram
i klungan för att i möjligaste mån undvika tillbud. Första stoppet skulle vi ta i Fagerhult och sedan ett till vid ...-viken. Lugna
gruppen skulle försöka hålla ihop så gott de kunde, inledningsvis skulle de försöka följa oss i den snabbare
gruppen men när det kändes bra skulle de köra vidare själva eller ansluta till någon grupp som körde lite lugnare.
Efter genomgången så var det dax att lägga sig och Åberg och jag slog följe ner till tältet där vi snabbt
kröp ner i sovsäckarna. Regnet hade fallit tungt under senare delen av kvällen och vi led verkligen med dom som just nu var ute
och körde. Hur skulle det bli för oss i morgon? Sedan blev det natta.
”Öh, Thomas! Klockan har inte ringt.” Det är Åberg ljuva stämma som ljuder och klockan är 03.10 och klockan skulle
ha ringt för tio minuter sedan.
”Det är lugnt, vi har gott om tid på oss, käre krigare”, svarar jag. Jag har fått sova nästan hela natten, bara vaknat
någon gång och dragit sovsäcken lite tätare runt mig. Åberg hoppar snabbt ur sovsäcken och i kläderna
och jag gör mig redo att hoppa ur sovsäcken bara han kommit ut ur tältet. Jag drar ner dragkedjan på sovsäcken och
ska sträcka mig ner för att dra upp mysbyxorna när jag börjar skaka okontrollerat. Drar snabbt igen sovsäcken,
skakningarna ger sig och jag undrar vad som står på. Jag gör ett nytt försök och jag börjar skaka på
nytt, men kära värld! Nu har Åberg fått syn på ”den levande aspen” och skrattar över denna ynkliga varelse
som inte får på sig kläderna utan skakar okontrollerat. Till slut får jag på mig byxorna och skorna, sveper
sovsäcken om mig och rusar in i huset. Väl inne tror jag att skakningarna ska ge sig... inte en chans, jag blir sittandes på en
av stolarna vid matsalsbordet och försöker få kontroll över denna arma kropp man fått, det måste ha varit rea
den dagen jag skulle välja och snål som man är ... :) Efter tio minuter så ger sig äntligen skakningarna och jag
börjar äta min pastafrukost. Får höra att temperaturen varit nere vid 4-graderssträcket och förstår
då att min sommarsovsäck varit i tunnaste laget. Men regnet har gett sig och de morgontrötta cyklisterna i huset ser ganska
muntra ut och verkar se fram emot dagens cykeltur.
”Var är mina cykelskor!?? Fan dom står kvar hemma." Där har vi en som inte är så nöjd med morgonen och
vad ska man säga?
”Åk ner till starten och se om det finns någon försäljare där.” Är det enda rådet man kan ge och den
olycklige cyklisten samlar ihop sina övriga saker och ger sig av. Väl nere vid starten så får han hjälp av Team
Sportia som åker ner till sin butik och hämta ett par skor. Det var allt en tuff start men det löste sig till slut och ett stort tack till
Team Sportia för all hjälp denna tidiga morgon.
Det är lite tveksamheter kring hur mycket kläder man ska ta på sig. Det blir som vanligt, man börjar med mycket kläder
sedan minskar man allteftersom tiden för avresa närmar sig. Till slut så tar jag ett tidningspapper för bröstet som
”extraplagg” så får det räcka.
Så var det det här med maten under turen. Själv har jag gjort i ordning ris som jag rullat in i tunnbröd, kanelgifflar har jag
fyllt ena fickan med, några energikakor och en 0,5 l. avslagen Cola. På cykel har jag två 1 l.:s flaskor, en med sportdryck och
en med vatten. Andra har satsat på olika gel och små hemmagjorda energikakor. Det viktigaste är att man vet att magen kommer
att klara av födan efter 20 mils cyklande.
Så är det dax att ge sig av. Toabesöket då?? ”Men herre gud”, man måste få gå på toa innan man
ger sig av. Ett snabbesök vilket inte hade gett något ”beröm från mor”, jaja inget att göra något åt och
det är nog så att skakningarna under morgonen gjort sitt till för att magen ska tvärnita. Hur som helst så är det
nu dax för avresa.
Det är inte så värst många meter till starten men man hinner känna efter lite, bena känns väldigt bra och
så himla kallt är det inte heller. Det kan nog bli en riktigt bra tur. Väl nere vid starten så försöker man hinna med
de obligatoriska fem pissepauserna :) När jag väl kommer in i startfållan upptäcker jag att bland alla solstatröjorna finns
ett ännu större antal blåtröjor. Nu visar det sig att dom inte är så värst många fler, dom är bara
större. Det är Jönköpingsgänget får jag reda på och dom har tänkt sig att köra på under
nio timmar. Va bra, det är ju ungefär vad vi tänkt. Så går starten och vi rullar sakta iväg efter motorcyklarna.
En av jönköpingspôjkarna hojtar förvånat, nästan förskräckt till när Fritz passerar, ”Det var
mycket mat det”, sägar han och jag kollar bort åt Fritz för att försöka se vad det är som drar till sig
uppmärksamhet. Det är inte svårt att se, Fritz har åtta franska bagetter i backfickorna och för att uttrycka sig
milt så är fickorna välfyllda. Det visar sig att den här ”matlådan” kommer att fungera utmärkt och Fritz är
en av de starkare solstaåkarna under dagen. Jag kollar var jag har Johan och inser att jag nog bör jobba mig framåt för att vara
med när farten sätts. Johan är pigg och försöker få motorcyklarna att höja farten, det gjorde den ju förra
året, men inte en chans. Det går sakta genom ett sovande Motala, väldigt sakta. Till slut så ber den ene motorcyklisten den
andre att höja farten och det gör inget vi kryper fram och man börjar frysa lite lätt. Motorcyklarna släpper oss och Johan
med oss andra solstacyklister bakom sätt upp farten, lite lugnare än förra året, det här ska nog bli bra. Så är
det dax för första förningen och visst är det lite segt, men vad kan man begära strax efter halv fem på morgonen.
Väl nere i klungan och på väg fram igen kommer Jönköpingståget på utsidan, ”haka på nu” säger
dom när dom passerar och visst. Det tar bara några få minuter så börjar vi passera klunga efter klunga, under dagen
kommer vi att passera flera tusen cyklister kanske över 8000 stycken, pust! Nästa förning är en katastrof, jag tvärstumnar
och jag faller ner genom klungan med svansen mellan bena. Fy va tungt det går, bena är stumma och vill inte alls vara med. Johan, eller
är det kanske Mikael, frågar hur det känns och jag säger att jag får ta och lägga mig där bak en tag, ett bra
tag. Herre gud, vad är det som står på? Nu i efterhand så tror jag nog att det var att jag vart nedkyld under natten och
skakningar hade säkert hjälpt till att göra mig seg. Jag lägger mig lite längre ner i klungan och söker upp ett
bra hjul att vila bakom. ”Jönköpingståget” ångar på och Solstacyklisterna är med och kör. Själv
ligger jag som sagt lite längre bak och försöker få upp ångan och en timme senare så börjar jag bli lite
väl varm så jag slänger iväg tidningspappret. Jag försöker att vara med och dra men är inte uppe
alltför ofta, lider fortfarande och bena känns som ”stumma påkar”. En orange kille, från Italien, ansluter till gruppen efter
ett tag och nu går det riktigt ojämnt. Den här pôjken är riktigt stark och ser ut att saknar förmågan att
köra jämt. Det visar sig att han fått släppa sin grupp och att han nu är ivrig att komma ifatt dom, och som
det också visar sig, köra ifrån dom också.
”Hallå där Thomas! Ropar någon och jag hinner precis se Anders och Björn i Skoghallsgänget. Nu efteråt
kommer jag inte ihåg om jag hälsade tillbaka, jag var så sliten just då. Med värmen blir jag dock piggare och
när vi cyklar i god fart längs Vätterns ostkust ser jag stora fruktodlingar i slänterna. Hjälper till lite mer nu och i
de branta backarna håller vi ner farten för att hålla ihop gruppen, några får pipa iväg ibland då de
håller en högre fart just i backarna, väl över backen kommer de tillbaka och har inte vunnit något, bara
förlorat kraft. Vinden har varit ganska frisk hela tiden ner mot Jönköping och det är tacksamt att sitta bakom,
det kommer att bli en bra medvind då vi vänder norrut. Nere i Jönköping tar flera av Solstacyklisterna sig fram i
klungan och ligger lång framme genom staden.
Jönköpingpôjkarna kommer att ta ett stopp före Fagerhult så vi kommer att få köra själva, får
vi reda på. Med förra årets vurpa i minnet håller vi oss i mitten utav vägen när vi svänger av norrut efter
Jönköping och jag hör Andreas och Mikael berätta att här var det de gick i backen förra året och visst
är det lurigt konat. Man ryser lite lätt och jag är glad att det hittills gått bra för hela gruppen. ”Där ute
på fältet såg jag Johan komma skuttandes”, sa Thomas för att lätta upp det obehagliga minnet från
förra året och vi skrattade alla åt hur förvånad han måste ha varit då han fick se en solstaåkare
komma skuttandes ute i sädesfältet.
Så stannar Jönköpingspôjkarna och vi är ”själva”. Det känns lite konstigt att helt plötsligt vara dom
som slår på ”takttrumman” och det är lite svårt att finna rätt hastighet för gruppen. Vi har också ett par
tyska ”telekomåkare” med oss som verkligen inte alls kan köra jämt, vi släpper iväg dom omgående och de
försvinner snabbt iväg för att i nästa minut komma tillbaka ner till gruppen för att vid nästa förning sticka
iväg igen, tröttande men de förstör inte så mycket för de ignoreras totalt. Vi kämpar oss fram till
Fagerhult där det äntligen är dax för en pissepause och vätskepåfyllning. Jag har varit pinkenödig i
några timmar och smärtan har bara dämpats av att jag vet att Andreas lider ännu mer. Under stoppet ansluter fler
Solstacyklister och gruppen är nu så gott som återsamlad vilket känns bra en kort stund. Ett par av de som ansluter
har tyvärr bestämt sig för att köra själva och det är inte mycket att göra åt det. Vi andra samlar
ihop oss och ger av oss av igen.
Vad jag kunnat se så har inte Jönkköpingståget passerat så jag hoppas att de snart ska komma. Det tar ett tag
men sen kommer pôjkarna och fart har dom, väldigt hög fart tycker jag. Efter ett tag så börjar det bli lite väl bra
för min del och jag kollar av läget med de andra och för en kort stund så verkar det som om vi ska släppa iväg
dom. Det går fort och stundvis är det väldigt ojämn körning, men vi beslutar att haka på ett tag till och se om
det blir bättre. Jag ligger en bit ner och långa stunder försöker jag hålla en jämn fart där bak vilket
resulterar att jag då och då släpper 5 – 10 – 15 meter för att sedan sakta jobba ikapp luckan, det går väldigt bra
och kostar inte så mycket kraft. När vi närmar oss Hjo och Karlsborg går jag upp i täten för att inte riskera
något i den oroliga trafiken. Apropå riskmoment under cyklingen så stod det ett antal tillfälliga hastighetsskyltar på
kona utmed vägen, lite väl långt ut, och minst en vurpa inträffade då cyklist körde in i en sådan skylt. Vi
kör på och det känns ganska okej, trött är man så klart men farten är god och vi hjälper till, men
visst är det så att det är Jönkköpinggänget som håller takten. Ju längre fram på dagen vi
kommer desto intensivare blir trafiken. Ibland försöker vi varna mötande för problem längre fram men dom blinkar bara
med helljuset eller hytter med näven?? Bilar börjar tränga sig in i klungorna och det känns inte bra, ”det kan inte gå
bra hela vägen när det är så här”, är tankar som far genom huvudet och man skärper till sig för att
vara beredd. Jönköpingsgänget ska snart ta sitt andra stopp och vi får erbjudandet att stanna samtidigt för de har
säkert vatten till oss också. Vi tackar för erbjudandet och får en skön paus vi en rastplats. När vi sedan
kör iväg märker jag att skakningarna fortfarande ligger och lurar, det är ingen varm dag. Nu har vi en hel del backar
framför oss och bena känns väldigt tunga, som tur är så är det inte bara mina ben som är tunga.
Rätt som det är så är det tvärstopp och vi får kliva av cyklarna. Jag ser en tjej som varit med om något
som hon helst hade velat slippa, sorg och smärta finns i hennes ansikte. Själv ser jag inget och försöker heller inte att
få se vad som hänt. Det räcker med att ambulansen och polisen finns på plats för att förstå att det varit
allvarligt.
Vi närmar oss så sakta stora vägen ner mot Motala, bilarna och framför allt husbilarna är inne och kryssar bland
klungorna och man undrar lite lätt vad de gör på dessa småvägar. Senare får jag höra att en husbil
utmärkt sig mer än andra och kört ner en cyklist. Några får fatt på föraren som bedyrar att han inte
gjort något, medan cyklisten ligger bredvid i diket, han får sig en omgång av någon.
När vi svänger av ner mot Motala möts vi av en hård motvind och nu märks det vilka som har krafter kvar, för
egen del så är mathammaren på gång och jag äter allt jag kan hitta i fickorna, kanelgifflar, avslagen cola, lite
energikaka, ris i tunnbröd men det blir inte riktigt bra. Jag sliter i de första backarna. Jag har Andreas bredvid mig, vi kollar av varandra
och kommer fram till att Johan är nog tröttare och kanske Mikael men de här två pôjkarna visar sällan att de är
slitna utan matar bara på. Fritz ser dock pigg ut och Edström verkar också ha krafter kvar vilket känns bra. Efter ett tag
kommer en av killarna från Jönköping fram och bjuder på Snickers, jag tar ett bett och skickar vidare till Andreas som
fortfarande ligger bredvid. ”Snickersen” gör susen, krafterna återkommer och jag kan börja hjälpa till igen.
När vi har en mil kvar så pratas det nere i klungan, ”Håller 40 km/h i snitt så kommer vi att klara 8.30 h. Detta hör
aldrig jag men jag kör en hel del den sista milen och när vi kommer in på 8.29.40 så blir man väldigt nöjd i
efterhand. Under de sista kilometerna råkar vi än en gång ut för en vårdlös bilist som kör ut mitt
framför klungan när vi dunkar förbi startområdet. Jag tänker att ”snart är vi framme så håll
skärpen det sista nu och hitta inte på något extra”, för vi har haft tur idag och så mycket tur kan man inte
alltid ha. Inne i målfållan tackar jag de jönköpingspôjkar som finns i närheten för ett gott samarbete och
njuter av att ha klarat av ännu en Vättern Runda.
Cykelhälsningar
Thomas