Ett träningpass vid Tossebergsklätten 12/7-08

Sitter nu nöjd hemma på lördagseftermiddagen och tänker tillbaka på en skön dag ett par mil ovanför Sunne. Jag är lite öm och tror ni att det är i bena så visst men jag skulle snarare beskriva den känslan som mosig. Nä, öm är jag någon annan stans och var kan ni få fundera på ett tag, det börjar på a där jag har ont. Nu till själva ”resan” och träningspasset.
Soligt och varmt är det här i Karlstad på lördagsförmiddagen. Västerut och norrut ser man en del mörka moln men jag tänker att med den här värmen kan nog inte lite regn förstöra lite backkörning vid ”Mount Tosse”. Jag åker och tankar bilen, pumpar cykeln, lägger in den där bak i bilen, byter om och så ska jag iväg. Ohps! 42X25 är nog lite för tungt, tillbaka till garaget byter till 38 och nu bär det iväg.
Redan i höjd med Hynboholm så är himlen rejält mörk och ganska hotfull ut. Vid Kil så börjar det regna, stora droppar faller allt tätare. ”Ska jag vända?” Nej jag ser att det finns ett glapp med blå himmel i nordväst och det blir bra att få vid Tosseberget, tänker jag och kör vidare. Intensiva regnskurar avlöses med uppehåll under resan norrut mot Sunne. Vid Västra Ämtervik är det sol och jag funderar en kort stund på att ställa bilen här och åka bort och köra i backen men nej, tosseberget var det bestämt idag. Jag trycker ner gasen igen och då far blixten över den svart-blå himeln. Ja, slår nu blixten ner någonstan så behöver det ju inte vara vid Tosseberget i alla fall. Det känns som en ganska desperat önskan. När jag passerar Sunne börjar det regna mer och jag ser att jag har kört ikapp ovädret. Regnet ökar, jag får sänka farten lite och lite till och lite till. Fy, va det regnar! Hällregn kallas det väl när man inte ser något fastän vindrutetorkan kör syra över rutan. Inte många kilometer från berget ser jag två glada cyklister under några björkar, de ser lite bekanta ut men är inte säker.
Så var man äntligen framme. Jag kör bort mot skolan och på vägen dit så är vägen översvämmad vid busshållpllatsen. Ni som känner till stället vet att diket brevid vägen är minst en halvmeter djupt så regnat har det gjort. Jag parkerar och väntar. Jag kikar bort åt syd-väst, ser att min lilla blåa glugg på himlen har blivit mindre och jag ser på klockan för att räkna ut hur länge jag kan vänta innan jag måste ge mig ut för att sedan hinna hem. Regnet börjar lätta och om inget annat så måste jag ut och pinka. Fy va kallt! Jag blir öm i knäna bara utav att gå ut, och inga extrakläder har jag med mig. Väl borta i buskarna ser jag massor av ”pärlor” i gräset, hagel. Sätter mig i bilen igen och väntar, men inte behöver jag vänta speciellt länge, tio minuter kanske. Jag kliver ut, tar ut cykel, drar på mig hjälm, skor, tar en flaska, ser till att jag har med mig verktygsväskan, allt detta för att det inte ska gå för snabbt upp för berget :)
Omklädd och klar för turen känner jag att det är väldigt kyligt och uppvärmning skulle troligtvis bara leda till nedkylning, istället väljer jag att ger mig på ”Mount Tosse” med detsamma.
Vägen upp kantas av drivor med hagel, asfalten ångar och det är sagolikt vackert. Ganska snart börjar bena svida och lungorna brinner. Jag står upp, kränger på cykeln och nog inser jag att lite uppvärmning kanske inte hade varit så dumt trots allt. Går går på 38x23-25 och skulle nog gärna velat ha en 27:a också. Så är jag framme vid det brantaste partiet och min dator visar 20% och jag kör över hela vägen och jag är tacksam över att ingen bil kommer.Däcket släpper en kort stund när jag kör över en isfäck, ser mig för fortsättningsvis och svänger undan för ett par isfläckar. Väl uppe på det flackare avsnittet växlar jag till 42x19, tyngre vågare jag inte då jag är rädd för att stumna i den hemska avslutningen. Avslutningen ja, fy vad mina lungor svider, blodsmaken är så tydlig att jag tror att något är trasigt. ”Men va är detta för gnäll? Du är ju snart uppe.” Ja, till slut är jag uppe och ganska exakt tio minuter har gått sedan jag startade. Blodsmaken är så intensiv att jag i nästan tio minuter kollar saliven varje gång jag spottar i tron att jag ska få se blod. Det tar nästan en kvart innan jag ger mig av ner. Väl nere rullar jag några meter bort, vänder och ger mig på berget igen. Den här gången ska jag bara gå på 38x25 och se hur det påverkar tiden. Knappt tio sekunder snabbare gick det men den här gången slapp jag blodsmaken i alla fall.
Uppe för tredje gången känner jag att krafterna börjar tryta. Uppe på berget frågar en dam om jag är där för andra gången. ”Nä, den här gången blir den tredje”, svarade jag. ”Men kära pôjk”, säger hon och vänder sig till sina väninnor och berättar. Lite gulligt att fortfarande bli kallad för pôjk.
Tänkte ta mig uppför backen en fjärde gång, men ångrar mig bara några meter upp och väljer att avsluta dagens pass, nöjd med att jag fortfarnade kan ta mig uppför berget.
Avslutningsvis så behöver man nog 27 tänder på lättaste drevet bak, compact är ett väldigt bra alternativ eller en MTB som har lite fler lätta växlar. Det är ingen dum idé att värma upp innan man ger sig i kast med att bestiga ”Mount Tosse”:), fast det känner ju alla till. Det är mycket trafik kring berget (E45:an) och en trainer är ingen dum ide alls, borta vid skolan finns det bra med plats. En viktig sak att tänka på är att ta det lugnt inledningsvis, nästan alla som kör i backen tänker "Nä, nu får jag stanna. Jag tar mig inte upp." Skit i dessa dumma tankar, det går, bara man har en hyfsad kondition, för det behövs. Nä,r jag körde var det bara 14 grader och jag hade bara en tunn cykeltröja och inga ben- eller armvärmare. Visst var det kyligt innan jag gav mig av uppför backen men i backen var det varmt. Det krävs väldigt dåligt väder för att det ska påverka körningen i backen. Jo, så var det det där med var jag fick så himla ont. Jo i armbågarna, fast det var säkert det ni gissade på :)

Cykelhälsningar
Thomas