En tur över Pyrenéerna på max 100h.

Vägbeskrivning över turen över Pyrenéerna.

Inledning

I några år nu så har jag varit frestad att försöka mig på en av de stora klassiska bergsloppen i Europa. Det här året var jag i den positionen att jag hade råd med ett sådant lopp så jag anmälde mig hos Graham Baxter´s Sporting Tours till "Raid Pyrénéen" som skulle gå i slutet av juni månad. Loppet går ut på att klara av att cykla från Hendaye vid atlantkusten i södra Frankrike till Cerbere vid Medelhavet. Ett lopp på 710 km som ska avverkas på 100 h., vilket motsvarar lite drygt fem dagar. 18 klassificerade toppar är inlagda av klubben Cyclo Club Bearnais från staden Pau, som står för evenemanget. Toppar som Col de Tourmalet, Col d'Aspin och Col d'Aubisque figurerar varje, eller åtminstone nästan varje, år i Tour de France.
Gruppen som skulle ta sig an Pyrenéerna bestod av cirka 30 cyklister från 24 år till 66 år och alla var väldigt motiverade att få ta sig an utmaningen.
Vi kom fram till Hendayen på söndag kväll och tog in på hotell Campanile, vilket var ett väldigt komfortabelt hotell, lite dåligt med mängden cykelmat var det dock vid middagen.

Etapp 1

När jag vaknade var det första jag gjorde att kolla vädret. Från hotellrummet såg det ut att bli en vacker dag vilket kändas bra för de nästkommande dagarna var risken för regn i bergen överhängande. Man behöver en bra start på en tuff tur. Den här första dagen skulle vi ta oss igenom det kuperade landskapet av den franska delen av Baskien. Efter en snabb dusch gick jag ner för att få mig en rejäl frukost, och om jag fick! Det var en riktig festmåltid som hade dukats upp och en rejäl kompensation för gårdagens middag. På frukostbordet fanns det olika sorters müsli, massor av bröd och croissant och olika sorters frukt. Tallriken täcktes och buken fylldes för att klara av den här första dagen i cykelsadeln.
Vi lämnade hotellet vid 9.30, lite sent kan tyckas men det berodde på att vi skulle kunna utnyttja de 100 timmarna på ett effektivt sätt, vilket betydde att vi skulle vara i mål 13.30 på fredag. Vi rullade ut från hotellets parkering och satte kurs ner mot havet vid Hendaye. Där blev vi alla fotograferade med minst ena foten i Atlanten och när detta var gjort så körde vi i samlad trupp kustvägen till St Jean de Luz. Tanken var att vi skulle köra i samlad trupp åtminstone genom St Jean de Luz. Nu visade det sig att kustvägen var ganska kuperad vilket gjorde det svårt att hålla ihop gruppen och väl framme i St Jean de Luz så var det ett större vägarbete där vi gjorde olika vägval för att komma förbi så gruppen splittrades redan där. Det här var ingen större katastrof men lite tråkigt var det för det hade blivit lite mer naturliga grupper som hade bildats när vi väl satte av i den fart som var och en fann lämplig.
Jag hade redan från början placerat mig den främre delen av gruppen och när gruppen splittrades så bildades en mindre grupp och vi satte av i en jämn och fin fart runt 30km/h. Vi passerade Ascain och sedan kom dagens första berg, berg är kanske en lätt överdrift men 169 meter högt var det i alla fall och hade ett riktigt bergsnamn Col St Ignace. Det här var en ganska snäll backe som snirklade sig upp mot toppen och där uppe stod det en grupp turister och tittade på en järnvägslinje som letade sig upp för berget. Vi cyklade över toppen och fortsatte den snirklande utförslöpan genom Sare och förbi Cherchebruit och mot Ainhoa och den spanska gränsen. En liten avstickare till postkontoret gjorde att vi för en underbart kort stund var inne i Spanien där några gendarmer skänkte oss den blicken som sa att de inte tycke vi var riktigt kloka, cykelstôllar. Vi tog oss ut på våran rutt igen och körde mot vårat andra berg den här dagen, Col Pinodeita. Precis som det tidigare berget så var det här en ganska kort stigning men det gav mig en chans att testa hur det var med formen och jag blev uppmuntrad över hur lätt det gick.
Vid slutet av utförslöpan stannade vi i Espelette där vi fick ännu en obligatorisk stämpel i våra "Carnet de Route"-kort. Kortstämplingen skulle bli en daglig rutin under våran resa mot Medelhavet eftersom kortet skulle fyllas med ytterliggare sex stämplar för att bekräfta våran bedrift att ha kört den utsatta vägen genom Pyrenéerna. Med jag var i cafét och läste L'Equipe blev jag bestört att läsa om Marino Rojas död. Ännu ett hårt slag mot den spanska cyklingen, men ändå inte i närheten av vad hans nära och kära säkert kände.
Vi fortsatte ut ur Espelette och fann vår väg mot den slingrande vägen upp mot Mont Urzumu. Efter att nästan körd fel vid en sväng så tog vi oss ut på väg D918 och forcerade ner i dalen mot St-Jean-Pied-de-Port där vi hade planerat in våran lunch för dagen. Vi var en stor grupp på ca. 15-20 cyklister som jobbade ihop och höll en god fart. Vägen följde en flod och medan vägen föreföll ta sig sakta utför så rann såg det ut som om floden rann uppför. Väldigt konstigt.
Vi kom fram till c vid 13-tiden och stannade vid ett café för en lätt lunch och lite kaffe. En del av gruppen skyndade strax vidare men jag hade ingen brådska utan tog en rejäl lunch, köpt lite frukt på marknaden och körde sedan iväg med en kille från Skottland, Robert. Robert var i min egen ålder och det skulle visa sig att vi skulle åka en hel del tillsammans under de följande dagarna. Vi kände båda att farten under förmiddagen hade varit lite för hög för oss beaktande vad som låg framför oss, så vi bestämde oss för att ta det lite lugnare resten av dagen.
Vägen mot Larceveau böljade lätt upp och ner hela vägen ner mot byn. Vi svängde höger och började stigningen mot dagens högsta berg, egentligen backe med tanke på vad som komma skulle, Col d'Osquich. Stigningen var 500 meter och var ganska tuff med snittlutning på ca 8%. Vi körde i en jämn takt uppför berget och efter ett tag började vi passera en del av åkarna som inte tagit någon lunch vid St-Jean-Pied-de-Port. Medan vi cyklade uppför berget kunde vi ganska snart se det vi trodde var toppen men det visade sig att väl "uppe" så fortsatte stigningen 1,5 km åt höger till den verkliga toppen. Väl över toppen tog vi oss snabbt utför den relativt raka vägen som dock var lite dålig vid vissa ställen. Vi kom ikapp två irländska killar, Denis och Gerry, när vi närmade oss staden Mauleon-Licharre. Efter att ha kört in på en återvändsgata hittade vi rätt väg och fortsatte den relativt platta 13 km:arna in till staden Tardets, våran tredje kontrollpunkt den här dagen. Under turen mot staden snackade vi om berget vi just tagit oss över, om etapperna som låg framför oss och om vädret som nu inte såg alltför bra ut nu.
Allt efter som vi närmade oss staden Tardets så förändrades landskapet, de stigningar vi hittills hade tagit oss över, och som mer kunde kallas backar, övergick i riktiga berg. Vi var längre söder- och österut och var nu på väg in de "verkliga" Pyrenéerna. I morgon skulle vi ta oss an några väldiga toppar och det kändes som ett lite skrämmande projekt. I Tardets tog vi oss in till marknaden där vi såg ett café med cyklar utanför. Vi gjorde våra kompisar sällskap, kort fick ytterliggare en stämpel och diverse drycker släckte törstiga strupar. Sedan bar det iväg igen för 30 km återstod ännu denna dag.
Enligt kartan skulle vägen till Lurbe St-Christau en ganska händelselös historia, vägar genom dalar med ett par mindre stigningar att ta sig över, en precis efter Montory och en utanför Arette. Stigningarna var dock tillräckligt besvärande så att bena vart lite sega men det hela räddades dock av en vacker, snabb utförskörning längs en vilt forsande flod ner mot Issot. Väl nere svängde vi vänster och efter ytterliggare ett par kilometer tog vi av höger , upp för en liten backe till hotellet.
Hotellrummet som jag och Colin fick var ganska spartant inrett och i början fanns det inget varmvatten, men det vet jag inte om det berodde på mina cykelkompisar som anlänt före eller om hotellets varmvattenreserv var dåligt dimensionerat. Hur som helst så efter en timme fick vi tillräckligt med vatten för att ta en snabbdusch. Sedan var det dags för middag och vilken middag det var. Vår första dag var över, magen var full med mat som skulle ge energi för nästa dags äventyr med de mytomspunna topparna Aubisque, Soulor och Tourmalet att ta sig över.
Cykeltid 6h 15 min., 165 km och ett snitt på 26km/h.

Etapp 2

Efter en natts djup sömn väckte väckarklockan mig vid sjutiden. Jag släpade mig sömndrucken upp, öppnade fönstret och stack ut huvudet för att kolla vädret. Regn. Ja, ja. Det var egentligen ingen direkt överraskning, men så mycket regn kändes lite tungt med tanke på bergen vi skulle ta oss över idag. Vid frukostbordet rådde en dämpad stämning men våran coach sa att vädret skulle bli bättre under dagen, vilket gjorde att det kändes lite bättre. En del i gruppen bestämde sig för att vänta ett tag för att se om vädret skulle hinna bli lite bättre men jag och Robert bestämde oss för att cykla iväg med en gång. Vi kom iväg halv nio, regnet hade lättat lite och vi satte av mot Arudy. Vägen var väldigt slingrig och backig men vi tycktes inte ta någon höjd. När vi närmade oss Arudy kom vi ikapp några andra åkare, däribland Denis och Gerry, vi satte upp en jämn och behaglig fart på väg D934 mot Laruns och Col d'Aubisque.
En grupp franska cyklister kom ikapp oss, vi växlade några artighetsfraser och de frågade vart vi var på väg. När vi berättade att vi skulle över Col d'Aubisque blev de lite förvånade och berättade att berget var stängt på grund av vägarbeten inför Tour de France som skulle passera om några veckor. Vi diskuterade saken och kom fram till att vi skulle köra fram till Larun och då höra oss för. Alan, våran bussförare och följebil, skulle vara vid foten av Col d'Aubisque och han skulle säkert veta om överfarten var möjlig.
Vi var alla samlade när vi närmade oss Laruns. Det här var det första riktiga berget vi skulle ta oss an, ännu hade vi bara kommit upp på ca 400 m. över havet och skulle upp på 1600 m. som skulle avverkas på 18 km. - en tuff stigning för vilken cyklist som helst. Efter Laruns kom vi fram till foten av berget och där stod Alan och väntade på oss. Vi stannade och hörde oss för om överfarten var möjlig och han sa att cyklister kunde ta sig över men att vägen var stängd för fordon efter toppen. Nu var det här ändå inplanerat för i utförslöpan fanns det två tunnlar som var för små för att bussen skulle ta sig igenom så Alan skulle ta en sväng runt berget via Pau för att möta upp på andra sidan. Efter att vi hade fyllt på våra flaskor i en affär med en mycket trevlig butiksägare så började vi våran färd uppför Col d'Aubisque. Inledningen av stigningen är helt fantastisk, en jämn lutning och slät fin väg gjorde att vi kunde hålla cirka 20 km/h medan vi trôdde på uppför de första kilometrarna av berget.
Efter ca. 4 km. av underbar cykling kom vi till byn Eaux-Bonnes och efter vi svängt vänster där, brantade vägen till. Följande sektion var tuff, lutningen var runt 13 % i 1 - 2 km. men vi hade funnit en jämn fin rytm, vi passerade Denis och Gerry, fick sällskap av Geoff, som hade en trippelklinga fram. Geoff är dessutom byggd som en bergklättrare så han såg ut att ha en väldigt bra och lätt klättring. Denis ropade uppmuntrande när vi körde vidare och sa att han kommer ikapp utför för hans cykel rullar så bra.
Farten var nu nere vid 12 - 13 km/h i den här sektionen och jag tvingades gå på min lättaste växel, 39-26, för första gången sedan vi startade vårat pyrenéäventyr. Det regnade fortfarande men i backen märkte man inte mycket av det eftersom man svettades så samtidigt som fartvinden inte kyler något speciellt. Jag hade tagit av mig min långärmade tröja för att det var så varmt och regnjackan fick vara öppen. Vi slutade prata för nu började berget kräva ut sin rätt. Att få in tillräckligt med syre och hålla en jämn fart var fullt tillräckligt för oss. Då och då utbytte vi blickar för att kolla att vi var okej och att vi var nöjda med farten.
Jag kollade min dator och kom fram till att vi avverkat halva stigningen på cirka en halvtimme, men den andra halvan var garanterat hårdare för lutningen skulle ligga stadigt vid 10% samtidigt som temperaturen började sjunka medan vi avverkade höjdmetrar. Molnen var fortfarande väldigt låga vilket innebar att vi inte kunde se speciellt mycket. Vägen följde en flods ringlande tur nedför berget men det gav oss ändå inte någon riktig bild av sceneriet runt omkring oss. När det inte är ett sådant här busväder så är det säkert väldigt vackert här.
När vi närmade oss skidorten Gourette såg vi en massa fårskit på vägen och efter kurvan stod orsaken till detta klart då en stor fårflock vallades uppför vägen. Fårahedarna drev säkert fåren över på ena sidan så att vi kunde passera. Vi var tacksamma över att inte behöva slå av på takten. Väl igenom Gourette så var det bara 4 km. kvar till toppen. Den här sträckan kändes som den absolut hårdaste men det berodde mer på att vi var rejält slitna, för det var inte längre lika brant som tidigare, och att vi började komma upp på kännbara höjder både när det gäller syre och kyla. Man kan också säga att regnet inte gjorde det lättare men det har ni säkert redan förstått, jag vill bara gnälla lite. Vägen hade nu, efter Gourette, smalnat av avsevärt och vägen var nu mer snirklande och beläggningen grövre. Vi hade nu klättrat i över en timme och jag började se framemot att få något att äta vid caféet uppe på toppen. Med två kilometer kvar så stötte vi på den första sträckan med vägarbete men det var lätt att cykla vid sidan utan att vara i vägen. Vägarbetarna nickade åt oss och skakade samtidigt på huvudet när vi passerade för att på ett diskret sätt tala om för oss vad det tyckte om det vi höll på med.
Under de två sista kilometrarna förändrades landskapet drastiskt, träden försvann (inte vet jag vart men troligtvis skrämde Robert dom för han är så himla ful ha, ha) och det blev avsevärt kallare. Innan resan hade jag varit orolig för att det skulle bli för varmt, kylan hade jag aldrig funderat över… förrän nu. Till slut, efter 1h 15min.-s konstant klättrande så rundade vi den sista serpentinen och framför oss låg toppen med det magiska namnet Col d'Aubisque, 1709 m. över havet. Vi var tvungna att få en kontrollstämpel vid cafét så svängde in på parkeringen, parkerade våra cyklar och kastade oss in i värmen. Värmen ja, kan ni tänka er något skönare än att komma in frusen och få se en öppen eld brinna som strålar värme som känns ända ut till dörren. Vi ställde vi oss alldeles framme vid eldstaden, beställde varm dryck efter smak och stod sedan där och kände hur blodet åter började pumpa runt i kroppen. I 10 minuter stod vi där innan vi flyttades undan en liten bit av Denis och Gerry som huttrande hade kommit in och ansåg sig behöva den närmaste platsen bättre, vilket var helt okej.
Efter ytterliggare 20 minuter beslöt vi oss för att det var dags att fortsätta. Vi tog på oss alla kläder vi hade tagit med oss, så att vi i möjligaste mån skulle kunna hålla vinden och regnet borta under den långa utförslöpan. Vi tog snabbt några bilder på varandra framför toppskylten och sedan var vi på väg igen. En vägspärr var utplacerad över vägen och hindrade effektivt bilar att passera men för vår del var det inga problem att fortsätta ner för berget. Utförsåkningen var helt fantastisk, snabba svepande kurvor med god sikt så att man kunde se att vägen var fri framöver. Efter cirka 4 km. kom vi fram till själva vägarbetet, som vi hade blivit varnade för av de franska cyklisterna, men precis som Alan hade sagt så var det inga problem att passera. 500 meter efter vägarbetet fick Robert dock punktering så något hade troligtvis fastnat på däcket vid vägarbetet, trodde vi. De andra fortsatte men jag bestämde mig för att ge Robert en hjälpande hand om det skulle behövas. Slangen byttes snabbt och sedan började Robert att pumpa däcket och då ser vi att även själva däcket har skadats, en reva på sidan av däcket gjorde att däcket bara var att kassera. Hade revan bara varit lite mindre så hade det gått att "laga den" med en enpundssedel men, men. Som tur var, så var både jag och Robert väl förberedda på sådana här olyckshändelser och hade med oss ett extra däck var. Vi bytte snabbt däcket, turades om att pumpa, inte för att Robert behövde hjälpen men jag hade börjat frysa igen så för att få lite värme ville jag gärna hjälpa till. Några av våra kompisar passerade och undrade om vi behövde någon hjälp men vi var strax klara. Innan vi gav oss av gjorde vi en slutlig koll att däcket satt ordentligt på, lite vätskepåfyllning och sedan var vi på väg igen nedför berget.
Några kilometer längre ner började en ny stigning, den två kilometer benbrytande Col du Soulor. Jag kämpade verkligen under den här stigningen, kylan hade tagit ett stabilt grepp om mina arma muskler och bena protesterade våldsamt över att ännu en gång tvingas klättra. Jag kämpade vidare och snart så tog vi oss över kammen och började den 15 km långa nedfarten till Argeles-Gazost. Det var under den här sträckan som himlen bokstavligen öppnade sig och regnet hamrade ner över oss. Inom några minuter så var vägen översköljd och vi fick ta det riktigt försiktigt i kurvorna som vart såphala. När vi närmade oss en av kurvorna hade Robert 50 meters försprång då två bilar kom runt kurvan, i bredd!!!, på väg uppåt. Från där jag var såg det ut som om Robert inte hade någonstans att ta vägen men han lyckades på något sätt styra undan, balanserandes på vägkanten och på så sätt undvika att bli mosad av bilarna. Undra vad bilsten tänkte när den tog beslutet att köra om i kurvan i hällregnet? Jag kom ikapp Robert och kollade hur han tog det , det verkade okej. Vi fortsatte genom regnet utför berget och höll god uppsikt i kurvorna. Vid ett tillfälle kom Robert upp jämsides med mig och sa att det kunde faktiskt vara värre. Jag var dyngeblöt och huttrade av kylan och fartvinden, vad menade han? Jo, sa han. vi kunde ha campat. Hm.
När vi kom till Argeles-Gazost svängde vi höger och körde vidare ner i dalen mot Luz-St Sauveur, staden vid foten av Col de Tourmalet. När vi passerade ett café vid utkanten av Argeles hörde jag ett hojtande bakom mig. Det var Dennis och Gerry som hade kommit utrusandes från café och ropade tillbaka oss. Vi var inte svårövertalade och gjorde dom snart sällskap inne på cafét. Där inne delade pôjkarna med sig av värmen framför den öppna elden. Vi hängd av oss våra blöta kläder på några stolar vid elden och det var först nu jag märkte hur mycket jag frös. Jag stod riktigt nära framför elden och skakade i några minuter innan jag kunde sätta mig ner och slappna av.
Ägarna till caféet var väldigt trevliga och med en blandning av stapplande franska och engelska förklarade vi vad vi höll på med. Dom tyckte att vi var galna och en dag som den här så var det lätt att hålla med. Jag blev sakta men säkert varmare med hjälp av varm dryck och en underbar hemmagjord soppa. Herrn i på caféet sa sedan att han hade hört att Col de Tourmalet var stängt på grund av snöfall på toppen, vilket kändes lite tungt. Men han skulle för säkerhets skull slå en signal ner till gendarmerie och höra om så fortfarande var fallet. För min del så skulle jag inte försöka mig på berget om vägen var täckt med snö, jag hade fått nog av kyla idag så i så fall skulle det bli bussen för mig.
Efter ungefär en timme kände vi oss tillräckligt varma och kläderna kändes någorlunda torra för att våga oss ut igen för att fortsätta dagens etapp. Vi fick reda på att vägen hade varit stängd men nu var öppen igen. På väg ut från caféet tackade vi för all hjälp vi fått och för den goda maten. Efter ungefär två kilometer stod bussen parkerad utanför ännu ett café och vi passade på att byta lite kläder och tömma fickorna på saker vi inte längre behövde. Här tappade jag och Robert bort varandra, han trodde att jag hade gett mig av och skyndade iväg för att komma ikapp mig. När jag väl hade förstått att Robert gett sig av var han redan långt borta så jag fick ge mig av på egen hand. Efter några kilometer var jag ikapp Dennis och Gerry och dom sa att Robert precis hade passerat. Eggad av att snart vara ikapp så pressade jag på. Nu i efterhand var nog det inte speciellt bra gjort, jag skulle få betala för den här hårdkörningen längre fram i den sjutton kilometer långa backen. När jag närmade mig Luz-St Sauveur kände jag att kylan än en gång började få ett rejält grepp om min arma kropp och det var här jag bestämde mig för att aldrig göra om något liknande igen.
Till slut kom jag ikapp Robert, som körde med Geoff, vid foten av Col de Tourmalet. De stod vid vägkanten och lättade på trycket. Jag ville inte stanna för jag var orolig att jag inte skulle komma igång igen så jag sa till dom att jag rullar vidare. Från Luz-St Sauveur till toppen är det 17 km. och man ska ta sig upp 1400 m. Utefter stigningen har det placerats ut kilometerskyltar där det också står vilken snittlutning det kommer att vara den närmaste kilometern - himla bra service, det är bara det att när man är väldigt sliten så är det lite tungt att läsa 10 % när bena redan skriker "kliv av, bussen kommer snart och då kan du åka med i den istället".
Efter några kilometer kom Geoff och Robert ikapp mig men jag vågade inte haka på deras tempo utan beslöt att fortsätta i den fart jag hade. De första kilometrarna var inte alltför branta, runt 6-7%, men jag kämpade verkligen. Innan jag reste hade jag rådfrågat några vänner om vilken utväxling som var lämplig, 39x26 skulle räcka gott och väl sa dom. Redan nu hade jag lättaste växeln i och tungt var det. Jag försökte hålla runt 12 km/h. Fy va tungt det var, ville hela tiden kliva av och vila lite men samtidigt ville jag få den här dagen avklarad och också klara av loppet på ett bra sätt. Kanske skulle jag ha väntat in någon annan att cykla med, för det är alltid lättare att kämpa tillsammans med någon annan, som också lider, och stötta varandra med positiva ord när det segar till. Men jag kämpade vidare, rädd för att om jag stannade så skulle jag inte komma upp på cykeln igen. Det är svårt att beskriva hur tuff den här stigningen är, kombinationen av distans, lutning och väder utgör en rejäl utmaning för vem som än vågar sig på detta berg, Col de Tourmalet. Efter sju kilometer åkte jag igenom staden Bareges och efter ha lämnat "stadsmurarna" så blev det avsevärt brantare och jag fick ställa mig upp och ta i för allt jag hade för att överhuvudtaget ta mig upp för berget. Jag passerade Geoff som stod vid vägkanten och käkade energikaka. Det borde jag också göra, tänkte jag, men jag var så trött och backen så brant, nu 10% i snitt, att jag inte trodde jag skulle komma upp på cykeln igen om jag gjorde det. Upp, upp, upp cyklade jag vidare. Kilometerskyltarna avverkades en efter en och jag ömsom bad och ömsom svor att en skylt snart skulle visa att nästa kilometer inte skulle vara så brant. Efter tio kilometer så hörsammades mina böner(?) och lutningen minskade till 5% och det kändes som om vägen nästan var platt. Lyckan gick mig åt huvudet, jag slängde upp kedjan på stora klingan fram ställde mig upp och dundrade iväg. Efter 50 meter "dog jag", växlade till lilla klingan igen, skrattade åt mitt stôlleryck men kunde nu i alla fall skriva hem och berätta att jag gått på storskivan upp för Col de Tourmalet.
Detta stôlleryck fick mig på andra tankar och jag kände mig upplivad och jag hade fått förnyade krafter. Men hur som helst så var jag hungrig och ville inte råka ut för mathammaren så jag stannade vid vägkanten och tog mig en energikaka. När jag skulle åka iväg igen så var något allvarligt fel med min ena pedal, så fort jag försökte att dra upp så släppte pedalen spurtklossen. Pedalen hade krånglat lite tidigare under resan men jag hade inte uppfattat det som något allvarligt fel, men sent förstod jag nu att pedalen till slut hade givit upp. Jag klev av cykeln och funderade över mina alternativ, jag kunde fortsätta men det skulle gå väldigt långsamt eller så kunde jag vänta in bussen som snart skulle komma och låna en pedal av Rocco som hoppat på bussen tidigare idag. Rädd för att kölden skulle ta ett "dödsgrepp" om mina arma muskler så hoppade jag upp på cykeln igen, trampade på för att inte börja frysa och lyssnade efter bussen som snart borde komma. Efter någon kilometer hörde jag diselbussens stånkande i backen, jag kunde inte se den på grund av dimman. För att vara säker på att inte missa bussen så hoppade jag av cykeln och ställde mig ute i vägen för att vinka in den när den kom. Bussen dök upp ur dimman och svängde in strax bakom mig. Rocco klev ut och hörde efter vad problemet var och visst kunde jag få låna hans pedal. Alan kom med en kopp kaffe, vilket värmde underbart. Jag var så frusen att jag inte kunde byta pedalen själv utan det fick Rocco göra, lite dumt kändes det men händerna lydde bara inte. Med en ny pedal på och med varm dryck i magen så kastade jag mig upp på cykeln igen.
De sista fem kilometrarna var extremt tuffa. Jag var nerkyld och blöt trots att regnet avtagit väsentligt. Med nästan sex timmar i sadeln så var jag i upplösningstillstånd. En sak som jag funderade på när jag kämpade uppför backen var hur det överhuvudtaget kunde vara möjligt att tävla i en sådan monstruös backe. Col de Tourmalet har ett riktigt sting i änden för de sista fem kilometrarna är troligtvis de allra tuffaste i hela backen, med en snittlutning på runt 8-9%. Men jag fortsatte min resa mot toppen på den lättaste växeln. Och så äntligen så kom sista kilometerskylten, med en snittlutning på 10%! Kom igen nu! 10% har jag klarat tidigare i backen så det här ska gå. Jag stod upp och knôdde för att jag hade. Så var det nästan över, några hundra meter kvar och jag tror inte mina ögon, det blir ännu brantare! Det ser ut som, och definitivt känns som om lutningen är alldeles vid 20%. Nu tittar jag inte på vilken fart jag gör utan här handlar det bara om att ta sig upp. Så äntligen är jag över toppen och tar mig sakta mot caféet, det finns inget kvar i bena så jag blir hängandes över cykeln en stund innan jag ställer den vid väggen och stapplar in i värmen.
Väl inne på caféet beställer jag en kopp kaffe och utbytte gratulationer med de cyklister som redan satt inne vid borden. Efter fem minuter så kommer Dennis och Gerry in och vi berättar hårresande historier för varandra om hur vi kämpat oss upp för berget. Gerry hade råkat värst ut då han hade tappat sina glasögon någonstans i backen då de stannat för en paus, uppför var ju inte så farligt men nu hade vi utförsbacken att ta oss an och då är det inte så dumt att se ordentligt. Gerry hade inga planer på att vända tillbaka och leta efter dom, chansen var väl heller inte så stor att han skulle se dom. Så nu var det bara 16 km utför kvar av dagens etapp ner till staden St Marie-de-Campan där vi hade vårat hotell för natten.
Vi körde snabbt utför, förutom Gerry, för att komma fram till en varm dusch, torra kläden och en rejäl middag. Kanske gick det lite för snabbt för vägen var fortfarande blöt och efter en kurva var vägen fylld med får och det kunde verkligen slutat illa om inte fåren varit van cyklister. Fåren flydde i alla riktningar bräkandes när vi kom nerför backen i 45 km/h. Efter lite mer än tjugo minuter var vi framme i St Marie-de-Campan och vi hittade hotellet snabbt och checkade in. Vi rusade upp på våra rum, klädde av oss och kastade oss in i duschen där vi stod länge.
Vi hade blivit varnade kvällen innan att hotellet var lite snål med portionerna så gav oss av till mataffären och provianterade med kakor och frukt för kvällen och morgondagen. Nu visade det sig att portionerna var väl tilltagna och ingen lämnade bordet det minsta missnöjd. De sista av cyklisterna kom inte fram förrän efter 12 h, efter starten. Ryktet sa att de här pôjkarna hade varit så trötta att de gått uppför Col de Tourmalet. Gissa om dom var slitna?
6h. 35 min., 132 km, 20 km/h.

Etapp 3

Ännu en dag så såg vädret inte alltför inbjudande ut när jag tog mig en titt innan frukosten, grå himmel och kyligt, men inget regn i alla fall. Den planerade turen för dagen var lång, över 160 km, och med två stora berg, Col d'Aspin och Col de Peyresourde, tidigt på etappen. Jag och Robert tog det lugnt och gav oss inte av förrän efter 9.00.
Med en gång så började den första stigningen, 14 km till toppen på Col d'Aspin, och utan uppvärmning vart det tungt inledningsvis. Nu var jag också lite trött och kanske van vid smärtan från igår. Jag trodde att jag lagt in den lättaste växeln och som det visade sig, mindre än en kilometer kvar till toppen, så gick jag på näst lättaste, två kuggar tyngre! Col d'Aspin är ganska brant på sina ställen men det var inte det som gjorde stigningen så tung, det var det ojämna underlaget som gjorde att jag cyklade härs och tvärs för att undvika de värsta hålen. Kylan gjorde det också tungt men efter 45 minuter var jag lättad av att nå toppen.
Dagen innan hade jag fått höra att utförskörningen skulle vara riktigt trevlig och att det skulle kompensera väl för obehaget uppför. Efter toppen är vägen till att börja med relativt rak vilket gör att man får upp farten rejält innan man kommer till ett långt slingrande avsnitt. Robert och jag riktigt flög utför. Vi körde förbi Alan i bussen i en av de rakare sektionerna och fortsatte sedan i hög fart genom kurvorna i det slingrande avsnittet. Upp mot 65 km/h höll vi och med tanke på kurvorna så kändes det väldigt snabbt. Alltför snart nådde vi botten och turen fortsatte genom dalen mot Col de Peyresourde.
Vid foten av Col de Peyresourde så var det ännu ett vägarbete som gjorde att vi fick däcken täckta av tjära vilket gjorde att vi fick stanna lite längre fram för att försöka skrapa av tjäran. Senare, när jag kommit hem, så upptäckte jag att tjäran tillsammans med min Pinarellos tajta geometri fått färgen på ramen att slipas av. Jag borde ha cyklat runt vägarbetet istället för att köra rätt igenom det.
Väl inne i backen så började Robert köra ifrån mig så sakta. Robert var avsevärt mindre än jag och trots att jag lyckats hålla jämna steg med honom uppför Col d'Aspin, så kände jag nu att han var starkare och att jag gjorde bäst i att låta honom köra ifrån mig. Jag fortsatte i min egen takt och kom så småningom ikapp Gerry, som hade fått släppa Dennis tidigare. Gerry hade tillräckligt med krafter för att orka med i min takt och med några få kilometer till toppen så kom vi ikapp Dennis. Jag körde bättre uppför nu än i Col d'Aspin men var fortfarande sliten, men när jag väl kunde se toppen, vilken blev synlig 2-3 km innan toppen, så kände jag mig mycket bättre. Vi hade bara en riktig stigning kvar den här dagen, Col de Portet d'Aspet, så min förhoppning var att jag då skulle jag känna mig varmare och må lite bättre.
Vid toppen stannade vi till vid bussen och fyllde på mat och dricka innan vi kastade oss utför den snabba och relativt raka utförslöpan ner till staden Bagneres-de-Luchon. Det hade varit en väldigt snabb tur utför om det inte varit för en buss som vi kom ikapp, i kurvorna var vi snabbare och ville förbi men på raktsträckorna gasade bussen på så att vi inte kunde köra om. Föraren i bussen visst att vi var bakom men ville inte låta oss passera och vi blev fler och fler cyklister bakom honom. Det här bådade inte gott och mycket riktigt i en kurva lite längre fram kastade sig en kille, Simon, om bussen på insidan mitt i kurvan. För ett ögonblick såg det ut som om Simon skulle prejas av bussföraren som skar kurvan, men på något sätt klarade sig Simon. Det här gjorde att ännu en cyklist, Phil, pressade på för att komma förbi och i en skarp kurva så tog han fart, fick möte men tog sig förbi. Vi andra hade fått nog med spänning och lugnade ner oss och längre ner så körde bussen ifrån oss, men han kom aldrig ikapp de som passerat honom.
Nere vid foten av backen stod de två våghalsarna och fick allt annat än ovationer av oss andra, så onödigt men inte alls ovanligt beteende hos en del cyklister i vissa situationer. Trots att de dåliga beteendet hos dessa cyklister var vi väldigt tacksamma för deras sällskap de följande 20 km:arna längs väg D125 mot staden Chaum. Simon, Phil och en klubbkompis till de båda fick igång ett lagtempo, Westburytåget, och Dennis, Gerry och jag anslöt oss, även om jag var sliten och inte gjorde ett lika stort arbete. De följande 20 km flög iväg och vi höll en jämn fart kring 40 km/h. Eftersom jag inte riktigt gjorde min beskärda del av dragjobbet så tog jag på mig att sköta kartan, vilket uppskattades för det hände att vi var på väg åt fel håll, medan vi fortsatte utför Col de Arres.
Westburytåget fortsatte att slå an takten i lagtempot men Dennis, Gerry och jag orkade inte riktigt med deras takt i en backe så vi släppte och körde i våran egen takt uppför den här korta skogsbevuxna stigningen. Vi passerade några cyklister som hade stannat för lunch i staden Frontignan och vi var frestade att göra dom sällskap men beslöt att köra vidare, lunchen skulle vi ta i staden Juzet d'Izaut. När vi väl var över toppen Col des Arres pressade vi på ner till staden för att få lite lunch. Till våran besvikelse så visade det sig att stadens enda café hade stängt i en vecka. Som tur var hade jag tre energikakor som vi delade på, den energidryck vi hade delade vi också på så att vi skulle klara oss över toppen på Col de Port d'Aspet.
Vägen fram till stigningen på Col de Port d'Aspet är ganska snäll men själva berget är fruktansvärt, lutningen är ibland uppe i 20%. Stigningen startar på 600 m.ö.h. och slutar på 1069 m.ö.h. vilket ska avverkas på fyra kilometer. Vi hade planerat att stanna vid Fabio Carsartellis monument som vi trodde skulle ligga ungefär halvägs upp för stigningen. Nu visade det sig att monumentet låg bara 500 upp för backen. När du kör upp för berget så passerar du först själva olycksplatsen på vänster sida, en rad av cementblock har placerats ut för att hindra bilister att köra över kanten. Olyckan inträffade i en otäck vänsterkurva i en väldigt brant del av backen och den olycklige Fabio körde in i ett av cementblocken. Det finns en liten minnestavla med ett fotografi på det aktuella blocken som Fabio körde in i. Ytterliggare hundra meter upp så finns själva minnesmonumentet på vänster sida av vägen placerat på vid en plats med en underbart vacker utsikt. Själva stigningen är rejält skogsbevuxen och det finns inte en by så långt ögat kan nå. Det är en så vacker och fridfull plats att det känns på något sätt extra tragiskt att en sådan olycka skulle ske här. Jag stannade ett tag och tänkte tillbaka på den dagen och hoppades att hans familj kommit vidare, klev sedan upp på cykeln och gav mig av igen. På vägen upp tänkte jag på Fabios seger vid de Olympiska spelens linjelopp 1992.
Stigningen verkade mycket längre än fyra kilometer men den var ju som sagt väldigt brant. Jag stod upp i princip hela backen och var ett tag nere i en fart av 7 km/h. Jag körde i min egen takt och körde sakta ifrån Dennis och Gerry. Lyckligtvis så hade det nu blivit avsevärt varmare och med värmen tycktes min förmåga att klättra förbättras rejält. Efter vad som kändes som en halv evighet, men var egentligen bara runt 15 minuter, så nådde jag toppen och svängde in vid caféet på toppen. Det här är en av det riktigt bra sakerna med topparna i Pyrenéerna, det tycks alltid finnas ett café på toppen där man kan få lite mat och värma sig, inte alltför sällan, framför en öppen eld. Inne på caféet satt en australiensisk kille som hade tagit sig upp med en tungt lastad mountainbike, mestadels till fot. Han hade tourat runt i Europa i sex veckor och var nu på väg till Barcelona. Vi satt och småpratade medan jag väntade på Dennis och Gerry, som strax gjorde oss sällskap.
Vi njöt av en snabb kopp och lastade sedan av lite grejer i bussen och gav oss sedan av igen. Dennis och Gerry hade redan gett sig av så jag försökte köra ikapp dem men såg dem inte mer den dagen, förrän på hotellet. Så istället fick jag köra vidare själv och kanske skulle någon/-ra göra mig sällskap lite senare. De 30 km jag hade kvar till staden St Girons, där jag skulle ta lunch, var ganska lättåkt, en lång utförslöpa och sedan en relativt platt väg genom dalen in till staden. Jag hittade ett café och satte mig till ro. Snart fick jag dock sällskap av "Westburytåget" och vi avnjöt en god smörgås och lite dryck, serverat av en väldigt trevlig tjej. Än en gång berättade vi vad vi höll på med och tjejen verkade lite imponerad, vilket kändes bra som omväxling till de skakningar på huvudet som vi hittills fått, och berättade sedan vidare för de andra på caféet.
Vi hade 30 km kvar till Massat och än en gång så drog lagtempot igång. Under vägen kom vi ikapp fler cyklister som gjorde oss sällskap. Lagtempot fungerade bättre den här gången, med en fart strax under 30 km/h, och jag tror att jag tjänade minst 20 minuter på att följa med pôjkarna. Att haka på "Westburytåget" blev en favoritsyssla när man ville lägga milen bakom sig snabbt. Efter en timmes cykling kom vi fram till Massat och hittade hotellet omgående.
Jag hade tur med rummet, vi var nämligen för många för att få plats på ett hotell vilket gjorde att jag fick ett dubbelrum för mig själv. Jag sov riktigt gott för första gången sedan vi kom ner. Än en gång var maten utmärkt och det fanns mer än tillräckligt till alla hungriga cyklister. Graham Baxter har verkligen informerat hotellen om vad cyklister vill ha för slags mat och hur mycket vi äter. Efter maten såg vi England-Tyskland i semifinalen och vi förlorade på straffar. Några öl hjälpe till att mildra sorgen innan vi gick till sängs.
7 h. 10 min.165 km. och 23 km/h.

Etapp 4

Ännu en grå morgon med dimma som låg ganska tät och det var ännu en dag som skulle starta med en stigning, Col de Port på 1249 m. Jag bestämde mig för att komma iväg tidigt och Dennis, Gerry och jag var bland de första att ge sig av den här morgonen. Många cyklister tyckte det var bättre att vänta till dimman hade lättat. Efter ungefär fyra kilometer så bröt vi plötsligt genom dimman och möttes av en solig vacker morgon. Solen gjorde alla på bättre humör och jag cyklade med god fart uppför Col de Port. Jag visste att Geoff var en bit framför mig så jag satsade på att hinna ikapp honom innan toppen vilket gjorde att jag droppade Gerry. Utsikten var verkligen fantastisk i den tidiga morgen, långt borta kunde man se bergstoppar som skiftade i underbara färger allteftersom solen steg upp på himlen.
Jag fortsatte min klättring, lätta växlar för att hålla fart på bena, och pressade på ganska hårt men trots det så kom jag aldrig ikapp Geoff som stod och väntade på toppen när jag kom upp. Det var verkligen en underbar dag och när vi stod här på toppen och tittade ut över dalen, med dimman liggandes långt där nere, solen värmandes våra kroppar så ville man bara skratta över hur underbart livet kan vara ibland. Dennis kom upp och fortsatte med en gång så jag bestämde mig för att haka på honom, Gerry skulle ändå komma ikapp oss. Vad jag glömde var att Gerry inte hade någon karta men med en lång utförslöpa, ner till Tarascon sur Ariege med värmande sol så glömde jag det.
Det här var ännu en bra utförslöpa med ett par tekniska sektioner, jag satsade friskt för att komma ikapp Dennis. Nu var det förstås så Dennis också hade god fart för han visste att jag försökte köra ikapp honom. Jag passerade några andra cyklister i gruppen och fick för mig att jag snart skulle vara ikapp Dennis. Efter tio kilometer fick jag syn på Dennis för första gången och det skulle ta ett antal kilometer till innan jag var ikapp. När jag kom upp bredvid Dennis hade han ett stort smile över ansiktet och jag förstod att det här var hans grej, full tum utför med en hel del teknik. Alla verkade avsevärt gladare idag, solen gör underverk med psyket och slitna kroppar får tillbaka en del kraft.
Snart så anlände vi i Tarascon sur Ariege och var tvungna att ge oss ut på huvudvägen, N20, vilken vi mestadels skulle vara på resten av dagen. Intensiteten i trafiken märktes med en gång, vi hade ju tidigare varit på relativt små vägar med nästan ingen trafik. Efter att ha kollat på kartan kom vi fram till att vi hade cirka 25 km fram till Ax-les-Thermes, därefter var det en stigning på 27 km upp till Col de Puymorens. Vägen till Ax-les-Thermes såg ut att vara ganska böljande, småbackar hela tiden. Dennis och jag körde i en jämn fart på N20 och vi låg en och en för trafiken var så intensiv. När vi passerade genom byn Les Cabannes sa Dennis att det nu var dags för lite kaffe och att vi också skulle ge Gerry en chans att komma ikapp oss. Medan vi satt och avnjöt vårat kaffe så passerade en del av gruppens cyklister men det var ingen Gerry, så till slut bestämde vi oss för att köra vidare och vänta på honom vid foten av Col de Puymorens.
När vi kom fram till Ax-les-Thermes hamnade vi i en trafikstockning som berodde på ett vägarbete i centrala staden. Som tur var kunde vi köra mellan bilarna så det var inte något större problem. När vi kom igenom staden så började stigning nästan omgående. Vi hade nu till nästa by, L'Hospitalet, 18 km med en totalstigning på 700 meter. Vägen till L'Hospitalet var inte alltför tung men Dennis tyckte att farten var lite för hög för honom så vi bestämde att vi skulle ses på toppen. Några kilometer utanför Ax-les-Thermes körde jag igenom ett pass och därefter så öppnade sig en dal. Jag fortsatte att köra på i motlutet, passerade Rocco och kände mig rätt stark, Rocco kände sig lite sliten. Det började bli ganska varmt och för första gången så drog jag ned dragkedjan för att kyla av mig lite.
Jag kände mig nöjd med att min klättring som tycktes fungera allt bättre och strax innan L'Hospitalet kom jag ikapp Geoff … som hade stannat för lite dricka. Efter att ha lättat på trycket körde vi vidare och kom till en fruktansvärt brant sträcka strax utanför byn där huvudvägen gick in i en tunnel som tog trafiken rätt genom berget. Efter 500 meter så planade vägen ut lite men var fortfarande ganska brant, vi skulle upp på 1915m.ö.h. Vi om ikapp Robert, som hade för vana att inte stanna och pausa, och han såg lätt ansträngd ut. Jag satte farten till runt 16 km/h och de två andra såg ut att haka på. Vi var lite fundersamma ett tag då vi såg en väg långt uppe på bergssidan. Hade vi kört fel eller skulle vi köra upp för den vägen? Det visade sig att den vägen gick till en annan topp, Port d'Envilara, på väg in i Andorra och dit skulle inte vi. Vi körde rakt fram i korsningen några kilometer upp för berget. Själva korsningen såg lite lurig ut då vi inte kunde se vem som hade företräde, så vi kollade om kusten var klar och sedan en snabb spurt över.
Jag fortsatte att hålla farten i gruppen. När det var ungefär två kilometer kvar till toppen så bestämde sig Geoff och Robert att skruva upp farten och jag hade inte kraften att följa med dem. Jag fortsatte i min egen takt och var inte så långt efter dem till toppen. Härifrån så hade vi så gott som bara utför till Medelhavet, bortsett från Mount-Louis lite senare idag. Vi stod här på toppen och njöt, inte bara över utsikten utan också över att det värsta nu låg bakom oss. Det kändes underbart. Bussen fanns här på toppen av Col de Puymorens, en vindpinad plats, och jag satte mig inne i den för att vänta på Dennis. Det var kallt där ute och jag ville inte utsätta mig för risken att dra på mig en förkylning. Den gamle vapendragaren måste ha pinnat på bra uppför backen för det tog bara 5 minuter så kom han trampandes. Vi beslöt att ta en lite längre paus och se om Gerry skulle komma.
Ungefär en halvtimme senare kom Gerry, han som inte hade någon karta och som jag cyklat ifrån tidigare under dagen dåligt samvete? nja. Gerry hade blivit lite konfunderad då han hade kört in i tunneln, för att inte tala om vad lastbilföraren hade blivit som mötte en ensam cyklist i en tunnel enbart avsedd för motorfordon (om jag översätta rätt, mörkt lär de ha varit där inne i alla fall), tidigare i backen. Efter ett tag hade han förstått sitt misstag och vänt men det hade kostat en del tid. När också Gerry hade fått vila ett tag så fortsatte vi ner till staden Bourg-Madame för att luncha där, det var 27 km ner till staden. Det här hade varit en fantastisk utförskörning om det inte hade varit för en stark motvind. Vägen var bred och med en fin beläggning och jag är säker på att vi hade kunnat komma upp i minst 80 km/h, nu fick vi vara nöjda med att då och då nätt och jämt komma upp i 65 km/h. Fast det var fortfarande en fin och snabb utförslöpa och vi var snart framme i staden Bourg-Madame, där vi strax hittade ett café som såg ut att vara trevligt.
Medan vi satt där och avnjöt våran lunch dundrade "Westburytåget" förbi och vi hojtade uppmuntrande till dem. En liten stund senare kom "tåget" tillbaka, kanske var lunchvagnen stängd, hur som helst så hade dom bestämt sig för att ta en liten lunch också. Hur glada vi var över att dom hade kommit tillbaka skulle lite senare stå väldigt klart för oss. Efter en lunch i godan ro så betalade vi notan och klev på cyklarna igen för att ta oss an stigningen mot Mount Louise. Enligt vägbeskrivningen hade vi ungefär 400 höjdmeter på 20 km att ta oss an innan de 40 km:arna ner till staden Prades, vår sista övernattning. Vi tyckte att det här såg ganska enkelt ut, men då hade vi glömt motvinden. Det blåste rak motvind, eller så kunde man säga att det blåste rakt från havet med andra ord sjöbris. Det hela förbättrades inte av att vägen var väldigt öppen och trots att vi hade ett fint lagtempo igång så kämpade vi hårt för varje kilometer. Då och då fick vi lite vila i utförslöporna men med drygt 600 km i bena så segade det rejält för de flesta. Om nu vi, i den här gruppen på sex cyklister, tyckte det var tungt hur var det då inte för de stackars cyklister som fick klara av den här sträckan på egen hand, fy va jobbigt!
Efter vad som kändes som en hel evighet tog vi oss över Mount Louise och där såg vi vägen ringla sig ned flera kilometer in i dalen. "Westburytåget" drog upp farten rejält i den hårda kantvinden och Gerry, Dennis och jag bildade en egen vinge och fick ta det lite lugnare, men hellre det än att ta hela vägen i anspråk. På den andra sidan av dalen så ringlade sig en järnväg upp för berget och det såg ut att vara en fantastisk tur att ta, inte minst för den underbara utsikten. Hur som helst så kunde man inte titta alltför mycket på sceneriet för det var en väldigt kurvig väg som krävde mycket koncentration. I början av utförskörningen samlade vi på oss en del bilar bakom oss men när vägen blev lite mer teknisk körde vi ifrån dem. Jag var lite skeptisk till Roccos påstående att det nu skulle vara utför ända ner till Prades men det stämde. Med en stark vind i ansiktet så kändes det underbart att det hela tiden bar utför, för tänk hur tungt det hade varit om vägen hade varit plan, eller ännu värre svagt uppför i öppen terräng. Efter nästan en timmes körning utför så kom vi till Prades och vid hotellet satt några av cyklisterna i solen med var sin öl i handen. Vi tvekade inte att göra dem sällskap.
6h 35 min., 167 km, 25,3 km/h.

Etapp 5

En natt med lite sömn. En kombination av värme, dålig ventilation och glömska. Glömskan var att jag inte fått med mig öronproppar, Cleggys snarkande gjorde mig riktigt arg över att jag kunde glömma något så fundamentalt när man ska bo ihop med andra människor. Men med bara 50 km att köra idag så skulle bristen på sömn den här natten inte spela någon roll. Efter frukost så beslöt Dennis, Gerry, Robert, Gerry och jag att vi skulle mötas utanför hotellet för att ge oss av. En större grupp cyklister skulle ge sig av vid niotiden men vi ville få det här undanstökat, så vi gav oss iväg vid 8.15.
Vägen bar lätt utför i början och tillsammans med en hyfsad medvind och bra underlag gjorde att vi höll god fart. Efter ett tag så fick vi också igång ett bra lagtempo och snart började vi passera cyklister som gett sig av ännu tidigare. Några cyklister försökte hänga på oss men ganska snart så skakade de på huvudet och släppte oss.
Efter 15 km så kom vi fram till byn Ille-sur-Tet, där svängde vi höger och lämnade huvudvägen. Vi var nu inne på väg D615 mot Thuir. Vägunderlaget blev sämre men nu hade vi fått upp farten ordentligt så undan gick det ändå. Alla cyklister orkade ta sin del i lagtempot och efter i princip fyra dagar på lilla klingan kändes det skönt att få driva på storskivan. Solen började nu värma och medvinden höll i sig, det kändes helt underbart. När vi kom in till staden Thuir körde vi lite fel men väl ute ur staden igen så tog lagtempot vid igen. Under den här första timmen hade vi himla roligt och med en snitt fart på nästan 34 km/h så kunde man ju inte vara annat än nöjd. Landskapet här var pannkaksplatt och dominerades av åkerjord, det var alltså inte så mycket att se efter första titten. Vi tog en snabb paus, lättade på trycket sedan upp på cyklarna och iväg igen, hela tiden på stora skivan.
Inne i staden Bages hade vi en liten incident när en lastbil med möbler åkte omring med en öppen bakdörr, det skapade lite kaos i trafiken för en liten stund. I nästa stad, Elnes, fick vi ännu en gång problem att hitta ut på andra sidan staden. Vi irrade runt en liten stund och fick nog en eller kanske två kilometer extra där. När vi väl kom ut ur Elnes hamnade vi på en ganska hårt trafikerad väg men vi höll oss långt ut på vägrenen och efter tre kilometer så tog vi av in till staden Argeles-sur-mer. Så var vi äntligen vid havet igen. Nu vart det inte bättre än att vi än en gång tappade bort oss men vi var strax ute på den stora vägen igen. Ganska snart så fick vi branta backar att ta oss an och då "splittrades" gruppen. Jag var den förste som åkte av, delvis för att jag hade struntat i att äta medan vi åkte. Men jag kämpade på och var en 30 meter bakom Gerry på toppen av backen, tryckte på rejält utför och kom ikapp honom. Framför oss pressade de andra på "för vad tygen höll", genom en tunnel och sedan en lång utförslöpa till Port Vendres.
Pôjkarna framför oss hade nu några hundra meters försprång och när vi kom in i stigningen utanför Banyuls så var dom borta. Gerry var säker på att vi skulle komma ikapp Dennis för han borde inte orka med de andras fart i backarna. Så vi pressade vidare, kämpade oss över backarna, pressade på rejält utför och efter ungefär tio minuter så var vi ikapp Dennis i den sista backen innan den långa utförslöpan till Cerbere. I utförslöpan var vi inte sämre cyklister än att vi började växelstöta för att hänga av varandra före målet. Vi kände ett starkt behov att komma i mål nu och vi försökte verkligen att köra skiten ur varandra ner mot Cerbere. Så var vi inne i staden och efter några svängar for vi ned för en brant backe och där var havet och vi var framme. Vi hade klarat av det, vi gick ner till strandkanten, tog av oss skorna och satte ner fötterna i vattnet - MÅL! - och njöt. Vi skakad hand med varandra och dunkade ryggar, gick in på caféet beställde in öl, fick vårat kort stämplat och njöt i solen på terrassen. Sedan tog vi våra cyklar, trampade upp för backen till våran buss, letade fram lite badkläder, rullade sakta ner till stranden igen och kastade oss i det ganska kyliga men ack så efterlängtade medelhavet.
2h. 42 min., 84 km, 30,9 km/h.

Epilog

Nu, nästan sex månader efter resan, så ser jag tillbaka med en känsla av tillfredställelse av att klarat av resan över Pyrenéerna. Detta till trots att jag hade några riktigt tunga perioder, andra dagen i utförskörningen från Col de Tourmalet är en episod som gärna gör sig påmind när jag ska berätta om mina äventyr för bekanta. Men på det hela så hade jag en mycket bra tur i bergen. Det är något mycket speciellt att cykla genom ett bergigt landskap, en känsla av frihet och lugn sveper över en som kanske är lite svårt att förstå om man inte själv har fått uppleva det.
I ett försök att betygsätta min cykel så är den, precis vad jag förväntade mig, ett äkta fullblod. Pinarellon tog mig säkert ner för de långa serpentinvägarna i t.ex. Col de Tourmalet och Col d'Aspin. Det var en skön känsla att få känna sig säker eftersom jag för något år sedan vurpade rättså rejält i en utförskörning och har haft lite svårt att känna mig trygg på cykeln. Det enda mekaniska problemet jag hade var pedalen, viket vi fixade på kvällen efter middagen. Trots att jag är mycket nöjd med cykeln så är Pinarellon gjord för att tävla med och jag kommer att köpa en touringcykel inom en snar framtid. Detta för att jag ska kunna göra fler sådana här turer men inte vara beroende av ett fordon som fraktar min utrustning. Mina planer just nu är att ta mig ner till Världsmästerskapen, på cykel så klart, i Baskien.
Researrangören gjorde ett fantastiskt jobb, den här gången med. Det här var min tredje resa med Baxter´s Sporting Tours och jag tycker verkligen att jag fick rejäl valuta för pengarna.
Till slut så vill jag tacka alla mina nya vänner som jag träffade på resan. Ett speciellt tack till Westbury Wheeler´s gänget, Phil, Simon, och Mark, som såg till att få igång fin lagtempoåkning mellan bergen. Robert och Geoff vill jag också nämna för deras stöd i bergen. Men mitt största tack går till Dennis Dodd och Gerry Tyrrel för deras positiva inställning, stöd och hjälpsamhet som gjorde den här resa väldigt speciell. Tack ska ni ha alla.
Tillbaka t. Reseberättelser