Efter en vår med otroligt bra förhållanden för träning så kommer vi ner till Motala, och som det visar sig,
till ett helt underbart hus nere vid Vätterns strand. Här ska tio cyklister dela rum och, tillsammans med
ett par cyklister till, minnen av 2007 års Vätternrunda. Vi blir hjärtligt välkomna av husets ägare och
bäddplatser fördelas. Vi tar oss ganska så omgående ner till Motala och där äter vi middag, tittar oss
runt och hämtar ut nummerlappar.
Jag träffar några gamla bekanta, Dennis är ledare/en av ledarna för ett proffsstall. Magnus från Nyköping har börjat cykla ordenligt och har högre mål än vad jag
själv har med Vätternrundan. Tar lite massage för min ömmande nacke och handlar lite mat. Stöter på Leif
och han ser laddad ut, han hjälper mig med att lämna över klubbdräkt till en ledare.
Vi åker hem lite efter åtta och sedan äts det och laddas inför morgondagens drabbning. Christer är
först iväg, cyklar ner vid tolvtiden och då har jag ännu inte lyckats somna, pust! Jag går ner och lägger
mig istället, men det hjälper inte. Fyller flaskan med vatten och går upp lite senare. Måste ha somnat för
Andreas får ett SMS, från sin bror som är på Hultsfredsfestivalen, och jag tror att det är dax att ge sig
av. Somnar efter ett tag igen och sedan ringer klockan i grannrummet och klockan är 02.50. jag känner mig
lätt mörbultad, har inte sovit bra alls under hela veckan och den här natten är katastrofal. Stapplar
ner och käkar spagetti, går lite trögt men känner mig mätt. På med kläder, ostlig vind gör att jag
misstänker att det inte kommer att bli speciellt varmt. Liniment smörjs in, flaskor fylls med Vitargo,
energikakakor delas och gel läggs i fickorna. Vi rullar iväg till starten och kylan sluter sig om oss, vad
är det man håller på med egentligen?
Nere vid starten ser jag fler Karlstadcyklister, pratar lite med dom, Jag börjar vakna till lite, en
Enervit druvsockertablett och ett avslutande pissepaus sedan bär det av till startfållan.
Startskottet går och nu är all trötthet som bortblåst, nu j...ar! passerar en fotograferande Mona och
slänger upp händerna i en kaxig segergest och jag vill verkligen att det ska gå bra för alla i gruppen.
Höglund tar omgående tag i taktpinnen, ligger framme i närheten av motorcykeln. När motorcykeln släpper
iväg oss så sätter Höglund upp farten, jag och andra hakar på. Farten är hög men helt okej, ligger på vad
vi bör har ner till Jönköping 35-37km/h. Farten ökar när vissa utomstående cyklister går upp och drar och
ibland blir det för mycket, 42-47km/h. Tanken är man då ska släppa iväg dessa cyklister men det har inte
alla tränat på och effekten av tempohöjningarna blir så mycket värre långt ner i klungan. En annan
bidragande orsak är att det saknas en del cyklister i dragjobbet som kan neutralisera de som har brottom.
Hur som helst matar vi på och efter ett tag passerar Bernt Johanssons grupp oss och därefter också
Nyköpings grupp. En del ser ut att få bita i riktigt rejält och man kan inte låta bli att fundera på
hur länge de ska orka och hur roligt det sedan blir.
Flaskor ligger vid varje järnvägsövergång och det känns bra att ligga långt fram i klungan, så man hinner
undan. När vi närmar oss Gränna är jag sliten och börjar misströsta lite. Det kommer att bli en lång dag
för mig känns det som. En av många vurpor passeras och två cyklister ligger med filtar omkring sig ute
på vägen. Det är många som tränar en hel del och är starka men jag funderar på hur många det är som går
med i en cykelklubb och lära sig att också cykla? Sedan är det ju också så att ibland är det inget att
göra åt det, man hinner helt enkelt inte undan.
Nere i Jönköping är jag fortfarande trött men här är det dax att skärpa till sig, säger till Andreas att
följa med framåt i klungan för här kan det bli oroligt. Lite senare så sitter tre glada
Solstacyklister och småpratar om hur bra det går och vilket bra medel vi har, 37 km/h. Några kilometer
senare så smäller det, lurig koning på stora vägen utanför Jönköping gör att Andreas inte hinner undan
utan kör in i en kona med ett vägmärke på och vurpan, Höglund får sitt bakdäck förstört och Mikael vurpar
över Andreas. Mikael kommer ganska snart iväg men för Andreas del är cyklingen över. Höglund kommer
iväg långt senare efter att ha hjälpt Andreas, gjort ett besök ute på en äng och bytt däck med Andreas.
Thomas E. passerar ett tag efter vurpan och ser då Andreas stå böjd över sin cykel och undrar vad som hänt,
höjer blicken och ser då Höglund älgkliva sig fram på andra sidan ute på en äng?? Inte så lätt att få ihop.
Själv sitter jag vid vurptillfället på andra hjul och varken hör eller ser något. Inte så långt från
Fagerhult kommer Mikael förbi och och berätter vad som hänt. Just då är vi bara fyra solstacyklister
kvar i klungan, Thomas P. har stannat för att se så att Höglund och framförallt Andreas är okej.
Strax innan Fagerhult så kollar vi läget och själv är jag egentligen inte så sugen på att stanna, men
så har vi planerat och efteråt så var det väldigt bra att vi gjorde det. Fyller på med vatten i en flaska,
den andra har jag ännu inte rört. Äter lite och Thomas P. hojtar utifrån vägen och nu är vi i alla fall
fem cyklister från Solsta.
Efter pausen så börjar lagtempot igen och efter inte alltför lång tid så har vi lite andra cyklister med
oss i lagtempot, bl.a. en norrman som kör väldigt starkt. Vinden ligger stundvis på rejält men det går
bra. Gruppen växer men många droppar av och någon timme senare börjar Fritz få problem med magen.
Typiskt! Fritz kör verkligen bra i vinden och skulle med lätthet varit med hem men släpper till slut och
då släpper också Patrik som också varit en klippa i vinden. Att Patrik släpper är inte så konstigt, har
inte ens 100 mil ute i år och har varit med från kilometer ett och dragit. Starkt jobbat Patrik! men du
hade gärna fått sitta på hjul någon timma så kanske ...? inte så troligt men man vill så gärna. Så var vi
bara tre solstacyklister tillsammans i täten.
Lagtempot fortsätter och trafiken blir tätare, en hel del bilar kör tuft, inte minst Vätterrundans egna
bilar. I Karlsborg blir det riktigt irriterat då trafikreglerna är åsidosatta av vissa bilister och
cyklisterna börjar bli rejält trötta, känns lite riskfyllt. Tycker att folket runt Vättern borde ha lärt
sig att en gång om året kommer det en massa cyklister.
Vi stannar ännu en gång och precis som innan förra stoppet sitter vi i ett bra gäng som känns lite
förargligt att lämna. Men vätska måste man ha, inte minst undertecknad som kommer att tömma alla
flaskorna innan Motala, trots att de fylls till bredden. som tur är har även våran kära norrman stannat,
vilket jag inte är medveten om förrän några kilometer ut på banan igen. Den här gången är det dock svårare
att få ihop ett dragvilligt gäng. Många försöker gå med men orkar helt enkelt inte, så långa stunder är vi
inte fler än fem-sex stycken som drar. Någon mil innan Hammarsundet kommer den förväntade krampen. Konstigt
nog släpper den omgående och jag börjar dricka som besatt, dricker saltlösning äter Enervit
druvsockertabletter och äter lite energikaka. Men nu vet jag att krampen finns där under ytan och bara
väntar på "rätt" tillfälle att dra till. Vid Hammarsundsbron får bena nog och krampen nyper till och jag
får släppa, kör in vid räcket och tar det lugnt. Tar av mig hjälmen och stoppar ner pannbandet. Äter lite
innan jag vågar stretcha på allvar. Konstigt nog släpper krampen, brukar inte göra det annars. Jonny passerar
i god fart, passerade Margareta och Jonny lite tidigare. Skakar lite på bena och hoppar ut på cykeln igen,
beredd på att omedelbart hoppa av igen med ben fulla av kramp. Men nä, ingen kramp så jag tar mig över bron,
ser Jonny stå och dricka utanför kontrollen, och ansluter till två cyklister som kämpar i den hårda vinden.
Fy vad det blåser! Vi cyklar ikapp ytterliggare två cyklister och sedan kommer fyra BBB-åkare med några
cyklister bakom sig. Det visar sig att dessa fyra inte vill ha några andra med i sitt lagtempo, vilket just
för stunden är helt okej för mig. I den följande stora backen släpper jag klungan omgående, ser flera
cyklister som jag tidigare under dagen cyklat med passera, för att ta mitt eget tempo upp för backen. Krampen
ligger och lurar och jag kör jämt och försiktigt mot backens topp. Till min förvåning ser jag att klungan
inte kör ifrån mig längre utan ligger ca. 15-20 meter framför mig. Jag försökar höja farten lite så att jag
kan köra ikapp dom vid toppen av backen vilket jag lyckas med. Gôtt! Nu är det ingen farlig backe kvar så
kanske kan jag köra med gruppen in till Motala. I några av backarna försöker en av BBB-åkarna spränga
klungan, han tittar bakåt efter några backar och jag smilar tillbaka. Resultatet av hans körning märks
dock ganska snart i hans eget gäng. De ber honom köra iväg, vilket han gör. Funderar ett tag på att haka
på men vågar inte p.g.a. kramprisken. Rätt som det är kommer norrmannen ner och jag undrar vad det är för
fel. Han har fått mathammaren och jag bjder honom en energikaka. BBB-åkarna är nu bara tre men fortfarande
får ingen hjälpa till. Så tappar en av dom och så är de bara två. Då går jag fram och lägger mig bakom
för att sedan gå upp och dra. Det blir vilda protester på de två Bär-åkarna men jag rör inte en min utan
går upp och drar när det är min "tur". Jag försöker vinka med mig de mest aktiva åkarna där bak i klungan
men ingen följer med och Bär-åkarna släpper iväg mig. Går ner i klungan igen och väntar. När vi kommer in i
Motala, strax innan campingen, så stöter en kille, två till stöter och jag hakar på. De två kommer inte
ikapp den först så jag kör hårt i kurvorna in mot starten och kommer ikapp honom. Vilar mig lite och går
sedan upp och kör, drar ner till vattnet och sedan börjar ett par cyklister att spurta. Att spurta känns
lite onödigt mitt bland trötta cyklister men jag håller farten in över målet. Där inne står Mikae och
Thomas P. längst bak i kön och jag får samma sluttid. Måste ha varit alldeles bakom dom men jag tittade
aldrig långt fram. Kul var det i alla fall att vara så nära. Fick senare höra att de suttit i ett gäng som
körde ojämt och att de sista milen varit lite jobbiga därför. Tiden vart 8.57 för oss tre och placeringen
var någonstans runt 272-274.
Efteråt äter vi lite mat och dricker öl som de bjuder på. Min mage vill inte alls ha detta viket jag blir
väl medveten om senare, som tur är är vi då på en liten restaurang i Laxå och käkar Pizza. Vi rullar hem,
det pratas en hel del om lopet vi gjort, hur det kändes och om man var nöjd. Duschar och fler cyklister
ansluter, fler historier vävs samman och vi undersöker Andreas cykel och förundras över huggmärkena på
Höglunds bakdäck. Vi tar en gruppbild, slappar lite, äter och städar huset. Våra kära husägare som varit
ute på en liten "husbilssemeter" är nöjda med oss och om allt vill sig nästa år så är vi välkomna tillbaka.
Lite efter åtta lämnar vi Motala och på vägen mot Askersund ser vi kämpande cyklister och jag lider med dom.
Vi har tänkt äta i Askersund men vi har missat att där är en festival och staden är fylld med
musikintresseade. Vi far vidare till Laxå där vi tar en god Pizza. Träffar Widings far och mor på
restaurangen. Sedan bär det av hem och jag somnar strax utanför Kristinehamn, mitt i en mening där jag
gnäller för mig själv över omvägen man tar för att komma ut på E18. Vaknar till vid vägarbetet vid Fröding
och första tanken är att det där var väl inte så farlig omväg, det gick ju riktigt fort:).
Sammanfattningsvis så har träningen inför vättern fungerat superbra, ingen stress med milen och ändå har
jag fått ihop 381 mil. Lagtempoträningen har blivit bättre och bättre. Under loppet gjordes många
erfarenheter som jag/vi kan ha nytta av inför nästa år. Vi hade en del otur under loppet och så kan det vara
ibland. Vi hade ett fantastiskt fin boende, tack Höglund för att du fixade det! Vädret var okej och jag
hade himla trevligt med killarna i huset. Tack alla! Hoppas att vi kan hitta på något nästa år också.
Hälsningar Thomas
Tillbaka till Cykellopp